شميران

Jag saknar min sommar, min älskade sommar i Libanon. Jag säger det ofta men det går aldrig att säga det på ett sätt som alla kan förstå. Mina älskade släktingar och mina bästa, härligaste vänner. Jag saknar det liv jag borde haft om de bott här. Jag saknar värmen och jag saknar känslan av att veta att vilket håll jag än kommer att kolla åt så kommer allt se så vackert ut.





 
En varm dag uppe på berget.


En rolig bartender med
backslick, försökte fixa ihop honom
med min kusin, det slutade illa, haha.



En härlig Jetskitur med pappas kusin Pierre, det var sjukt kul, han kör helt
galet.



Min kusins son Giorgio, han är underbar<3.


Ännu en härlig utsikt från bergen över Jounieh.


En annan utsikt, denna från mitt hotellrum, bra härligt det där.


Lite kärlek en av mina sista dagar i Libanon, jag och min kusin Carole.


Ett sjukt bra band som spelade i en bar.


En puss på den jag älskar.


Min kusins fina dotter Dia.


Papi käkade macka.


En solnedgång, över molnen.


Dany fyllde år.


Sommarens vykort.


En utav de härligaste dagarna på hela semestern.


Vi älskar henne, våran Feyrouz.


Sex and the city, down town Beirut.


Dany och jag, nedsprutade med champagen, på hans födelsedag.


En gammal hamnstad.


Hjärtat mitt.



Det var allt för nu. Jobbigt att vara på jobbet eller ens hemma i Sverige när man kan få ha det sådär bra istället.